Olyckan!

Hejsan.
Nu tänkte jag skriva av mig lite granna.
Det e sååå många som undrar vad det e med mig och vad som hände i somras, då det hände en olycka och sjukhuset blev inblanndat, det va så här att Evelina (min förredetta bästavän) precis hade blivit medryttare på greta, hon skulle ha han en måndag och jag satt hemma och gjorde mina läxor i trädgården på studsmattan, plötsligt plinga min mobil till och jag fick ett sms av Evelina, det stod: jag får inte in greta från hagen, kan du hjälpa mig ? :) <3 Kram Evelina, jag skickade tillbaka att jag va påväg, jag cycklade dit direkt, men så skickade hon ett sms precis när jag nästan va framme, jag fick in han, men komhit om du vill ändå, så jag fortsatte cyckla dit, jag mötte dom på vägen och jag hoppade av cycklen och gick med dom till stallet, hon band fast greta utomhus och hämtrade borstarna, vi borstade han länge och noga, sen va det dax för ridning igen, hon skulle rida och jag skulle gå brevid, jag sa till henne att vi kunde rida på ängen vid mitt hus, och det gjorde hon, vi började skritta dit och påvägen travade hon lite oxå, greta hade fått sår på ballarna (vid hoven då) och min mamma ville se hur han gick, så jag bad henne trava lite på ängen utanför mitt hus (vi bor på landet då) och hon travade mycket fint och greta va glad, jag bad henne galoppera, det skulle jag inte gjort :'(, hon gjorde galoppskännklen och galopperade, greta ville springa rakt fram (till stallet) och Evelina försökte svänga ´han, men det gick inte, han springer rakti ner i ett stor hål och snubblar och Ramlar, Evelina flyger6-7 meter rakt ut på grusvägen, hon landar och greta reser sig och skenar iväg, jag grät så rädd jag va, Evelina försökte resa sig men faller bara ihop och lägger sig ner, hon rör sig inte ett skit, jag börkar skrika till min mamma att ta Evelina, så jag kunde hämta greta, han sprang ut på vägen och skena iväg, jag grät så jag va röd i ansiktet och kunde inte andas, det fanns folk som kunde hjälpa mig, men dom bara skrattade, jag grät ännu mer och bara faller ner på knäna, min syster hinner springa framför greta och tar han, hon leder han tillbaka till stallet, jag skulle igentligen gått med greta, men jag kunde inte lämna Evelina alldeles själv med mamma, jag sprang till Evelina och satte mig på knäna brevid henne, jag såg hennes ansikte, hennes läppar rörde sig, hon sa : ajajaj, det gör ont, jag känner inte någonting, min mamma ringer stallägaren och hon kommer direkt med bilen, jag grät och skrek att det va mitt fel alltihopa, Josefin (stallägaren) ringer ambulans och Evelinas pappa, josefin va tvungen att åka iväg efter det, men det tog inte lång tid innan ambulansenkom, det va 2 ambulansbilar som kom, dom gav henne en spruta för att få bort smärtan, men det gick inte bort sa hon, hon sa : det gör ont, snälla hjälp mig, hon tittade på mig med tårar i ögonen, hennes pappa kommer och springer fram till Evelina, jag säger till hennes pappa : Förlåt, det är mitt fel, förlåt!
Hennes pappa tittar på mig och säger : det va en olyckshändelse, jag blev lessnare och lessnare, ALLT va MITT fel, hur kunde jag vara så oansvarlig !?, jag gråter för det än idag, ambulansens personal tog in henne i ambulansen och Evelina skrek : SARA SKA MED, jag sa : jag finns här för dig jag hänger med dig, hennes pappa sa att jag inte behövde, men det ända jag sa va : Jag har skadat min bästa vän, jag har gjort så hon är skadad, ALLT är mitt fel, jag SKA åka med, jag åker med till sjukhuset och där väntar vi i 1-2 timmar, sen säger dom att vi kan hälsa på henne, jag vill bara springa till henne, men jag går i normalt tempo, jag ser hennes sjukhussäng, hon ligger fastspänd, får inte röra sig en fena, jag faller ner på knäna och säger : vad har jag gjort, jag hatar mig själv, jag kommer ALDRIG förlåta mig för detta, hennes mamma kommer efter några timmar, under de timmarna innan hennes mamma kom, stog jag och höll hennes hand, jag höll hennes hand i 8 TIMMAR, sen helt plötsligt blir det svart för mig, Evelinas mamma tittar på mig, jag håller kvar Evelinas hand, helt plötsligt ligger jag på marken, jag svimmade, jag hör många röster prata med mig, jag blir chockad och börjar störtböla, sedan hör jag Evelina säga : SARA!? var är sara, jag känner inte hennes hand, jag blir ledsen och ännu mer ledsen, jag reser mig upp på skakiga ben, läkaren säger att jag måste ligga ner i en sjukhussäng, jag ligger 4-5 meter bort från Evelina, jag tittar mot hennes säng och reser mig upp, jag MÅSTE träffa henne, MÅSTE MÅSTE MÅSTE, jag gick dit och tog hennes hand, jag fick en rosa flodhäst och det fick även Evelina, vi sa att det är våra bästisbevis, ett minne för livet, jag har fortfarande kvar den, mamma och några i min familj säger att vi skulle kunna ge den till katten, dom fattar nog inte hur MYCKET den betyder för mig, Evelinas mamma säger att jag måste hem, klockan är 01.37 på natten när hon säger det, jag vill INTE hem, men jag va tvungen, jag åkte hem, men dagen efter ringde Evelinas mamma och sa att hon är lite bättre, jag faller ner på golvet och gråter, det va ju faktist mitt fel, hade hon inte åkt in på sjukhuset kunde hon blitt förlamad resten av sitt liv, hob kunde brutit ryggen.. ÅH VAD JAG HATAR MIG SJÄLV :'(
Snälla, inga dumma kommentarer, jag ORKAR verkligen inte det, jag och Evelina pratar inte mer, vi har förlorat kontakten helt, men jag kommer ALLTID älska henne.